Igår på jobbet gjorde jag en gammal klassiker nämligen svimmade.
Stod i kassan och pratade med några securitasnissar som var där på besök och kände plötsligt en massa pirrande i benen. Nästa sekund så kom yrseln och då insåg jag det hela Ohh Nooo inte igen och inte Nuu!!!
Det störda med mig när detta händer är att någon slags autopilot hoppar in och tar över min hjärna och den vill absolut inte att någon i hela världen ska få reda på att jag varken mår dåligt eller är på väg att störta några sekunder senare. Min autopilot säger därför vänligt till securitaskillarna att jag tyvärr måste gå för jag har saker att göra nere på lagret och går sakta men säkert iväg mot hallen. I samma stund som detta sker har jag själv egentligen noll koll på läget men vet att jag för det första borde lägga mig ner genast innan jag antingen spyr eller ramlar ihop. Sen går min andra tanke att jag måste kalla på hjälp i butiken så att inte kunderna är där alldeles själva. Men eftersom det är autopiloten som för tillfället sitter vid spakarna så tänker jag bara en sak och det är att detta går över. I nästa sekund kliver jag in med foten i min dåvarande frizon nämligen hallen och pang säger det!
Att förklara hur själva svimningsstadiet känns är svårt men det är ungefär som om man tappar allt blod i hjärnan vilket gör att man inte kan tänka och sen blir allt bara svart och man känner inget alls. Ungefär som att bli förlamad.
Jag vaknar någon sekund senare på golvet och tänker Faaaaaaans jäääävla skit!!! I samma veva kommer jossan ut från toaletten och undrar vad som försegår i hallen där jag ligger raklång på golvet efter en massa buller och brak. I detta skede kommer frossan och kallsvettningarna som ett tecken på att man fortfarande lever. Det är efter detta som jag tillslut får fram orden att någon måste gå ut till butiken då jag fått ett blodtryckfall och har lite problem att gå ut dit själv. Mina fina fina arbetskamrater springer i samma veva upp och gör sen allt för att försöka få mig på bättringsväg.
Så jag får en supergod nybakad cupcake att mumsa på och sen en soffa att ligga i tills mitt ilbleka spökansiktet försvinner och hjärnan vaknar till liv igen. Så här efteråt fick jag en liten bula på hakan som idag blivet lite blå men inget värre. Blir till att försöka ta det lite lugnare o sen lära sig att lägga sig ner DIREKT då dessa hemskheter dyker upp.
Ja vad ska man säga om detta då.... Jo man lever och lär så länge man inte dör :)
Stod i kassan och pratade med några securitasnissar som var där på besök och kände plötsligt en massa pirrande i benen. Nästa sekund så kom yrseln och då insåg jag det hela Ohh Nooo inte igen och inte Nuu!!!
Det störda med mig när detta händer är att någon slags autopilot hoppar in och tar över min hjärna och den vill absolut inte att någon i hela världen ska få reda på att jag varken mår dåligt eller är på väg att störta några sekunder senare. Min autopilot säger därför vänligt till securitaskillarna att jag tyvärr måste gå för jag har saker att göra nere på lagret och går sakta men säkert iväg mot hallen. I samma stund som detta sker har jag själv egentligen noll koll på läget men vet att jag för det första borde lägga mig ner genast innan jag antingen spyr eller ramlar ihop. Sen går min andra tanke att jag måste kalla på hjälp i butiken så att inte kunderna är där alldeles själva. Men eftersom det är autopiloten som för tillfället sitter vid spakarna så tänker jag bara en sak och det är att detta går över. I nästa sekund kliver jag in med foten i min dåvarande frizon nämligen hallen och pang säger det!
Att förklara hur själva svimningsstadiet känns är svårt men det är ungefär som om man tappar allt blod i hjärnan vilket gör att man inte kan tänka och sen blir allt bara svart och man känner inget alls. Ungefär som att bli förlamad.
Jag vaknar någon sekund senare på golvet och tänker Faaaaaaans jäääävla skit!!! I samma veva kommer jossan ut från toaletten och undrar vad som försegår i hallen där jag ligger raklång på golvet efter en massa buller och brak. I detta skede kommer frossan och kallsvettningarna som ett tecken på att man fortfarande lever. Det är efter detta som jag tillslut får fram orden att någon måste gå ut till butiken då jag fått ett blodtryckfall och har lite problem att gå ut dit själv. Mina fina fina arbetskamrater springer i samma veva upp och gör sen allt för att försöka få mig på bättringsväg.
Så jag får en supergod nybakad cupcake att mumsa på och sen en soffa att ligga i tills mitt ilbleka spökansiktet försvinner och hjärnan vaknar till liv igen. Så här efteråt fick jag en liten bula på hakan som idag blivet lite blå men inget värre. Blir till att försöka ta det lite lugnare o sen lära sig att lägga sig ner DIREKT då dessa hemskheter dyker upp.
Ja vad ska man säga om detta då.... Jo man lever och lär så länge man inte dör :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar