I tisdagskväll precis innan jag och Daniel hade tänkt gå och lägga oss hörde vi hur Harry hostade till inne i sovrummet. Jag gick då in för att stoppa om honom och ge honom tutten och Harry verkade somna om. Men bara någon minut senare kom det nya hostningar och en massa grin som var hysterisk. Daniel plockade då upp honom och en väldigt medtagen Harry chippade efter andan då vi kunde höra hur hans luftvägar i princip var blockade. Efter ett tag kommer det upp en massa genomskinligt slem som han lyckas hosta upp. Shit vad är det som händer tänkte vi båda medan Harry blev allt mer hysterisk och hans andning som blev gradvis sämre. I panik slänger jag mig på telefonen och ringer efter ambulans som är hos oss på bara någon minut men som kändes som en evighet. Den där hemska känslan av maktlöshet att kunna hjälpa honom få luft blandas med räddslan av att det ska bli värre och att hans andning ska uppta helt. Jag tar tag i Harry och går ut på balkongen för att han ska kunna syresätta sig bättre vilket funkar då han liksom "hajar" till och vaknar upp från all hysteri ( förmodligen av kylan ) Han slutar i samma veva grina så som ambulanspersonalen kliver in genom dörren. Jag och Daniel slänger på oss några kläder och hoppar sen in i ambulansen som för oss till akuten. Väl framme har Harry bättre kontroll på sin andning även om det låter hemskt jobbigt då hans luftvägar svullnat igen och hans röst inte alls låter som den brukar. Harry som efter lite undersökning får diagnosen att han förmodligen drabbats av Krupp börjar bli sitt gamla vanliga igen då lampa och klocka pekas ut lite titt som tätt vars vi än befinner oss. För att underlätta hans andning får han sen andas in Adrenalin som hjälper honom på stört. Vi blir sen inskrivna på Barn 2 där jag och Harry spenderar natten för uppsikt och stakars pappa får åka hem igen. Huva vilken kväll/natt vi fick vara med om. Ush jag vill aldrig mera behöva känna samma hemska känsla att något skulle kunna ta våran Harry ifrån oss. Och vilket jäkla surt 10 månaders firande det blev! Vi får se till att ta igen det då Harry kryat på sig och orken är tillbaka.
4 kommentarer:
Stackars lillgubben! Min son August har också haft krupp, första anfallet kom när han var kring halvåret tror jag och vi fick också åka ambulans till akuten... blev dock inte inskrivna utan fick åka hem efter adrenalininhalationen. Han har haft ett par anfall igen efter det, men de har vi lyckas kupera själva hemma. Verkligen hemsk känsla när de inte kan andas ordentligt *ryser*
Hoppas han kryar på sig fort!!
Kram
Usch så otäckt! Skönt att det gick bra denna gång!
Kram/Faster
Till Marlene. Alltid skönt att höra ifrån folk som varit med om liknande situation. Och ja vi får verkligen hoppas att både din son August samt Harry ska slippa krupp i framtiden. Tusen tack för både inlägg och omtanke och som tur var har Harry kryat på sig vilket vi hoppas ska hålla i sig en lååång tid här framöver :)
Till vår fina Kristina.
Stor kram och tusen tack för omtanken. Längtar som bara den tills vi får ses igen.
Skicka en kommentar