Don´t you dare die on me!

Huva.... Blir sjuk av oro nu när farfar ligger inne på sjukhus. Kan som inte fatta att det faktiskt kan hända att han faktiskt inte är odödlig!! Nää fy hemska tider, blir alldeles för jobbigt för hjärnan att hantera en sådan sak. Ungefär som hur det blir då man försöker förstå att universum är oändligt och försöker tänka hur det egentligen går till, vilket resulterar till total kortslutning ihjärnan eftersom den inte kan acceptera en sådan tanke. Nää.. det går faktiskt inte att fatta, och kommer bli fruktansvärt den dagen då det inträffar. Alltid då jag är orolig drömmer jag väldigt mkt om nätterna och har nu gjort så dom senaste. Är sjukt hur man kan drömma och hur saker kan bli så verkliga???

Blir till att hoppas och hoppas att han får nya krafter som får han att bli frisk och orka. Tyvärr är det väl faktiskt så att han är gammal och att tiden satt sina spår, vilket den gör tro det lr ej. Så hur man än önskar och hoppas så kommer han ju aldrig att bli så pass pigg som man är van att se honom som dvs att snickra på något hus lr egentligen snickra på vad som helst :) Det finns sjukt många saker som jag lärt mig av farfar och som man är oerhört tacksam över.Sen har jag ju även världens bästa farmor som även hon är riktig guldklimp och som jag älskar oändligt mkt. Längtar så mkt efter dom båda och hoppas verkligen att jag får träffa dom till helgen så jag kan pussa på dom en massa. Tror ingen kan förstå hur mkt dom betyder för mig och hur mkt jag älskar dom av hela mitt hjärta. Nää ush nu blir jag sådär sentimental med gråten i halsen, så det är nog bästa att sluta skriva och ist söka lite tröst av Daniel.

Världens bästa farfar till höger och sen hans lillebror Willy som var yngst i syskonskaran på 10. Tyvärr är det endast farfar kvar i livet som kan representera skaran.